Äntligen hemma, det blev en lååång natt på jobbet pga oro för Nanna. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att kolla hennes andning och puls. Kan pusta ut lite nu. Kollade hennes mediciner och ser att hon inte tagit dom som hon ska plus att hon tagit ångestdämpande. Nu får BuP sjukskriva oss så jag kan finns här hela tiden. Hon berättade igår innan jag skulle till jobbet att hon mått dåligt några dagar och har svårt att sova mm, jag frågade varför hon inget sagt, hennes svar blev: jag vill att du är glad. Då började larmklockorna ringa kan jag säga. Efter några timmar på jobbet kom ett sms att hon hade ångest och behövde ta sin behovs medicin. Jag frågade om jag skulle ringa hennes pappa så han kunde komma över , men nej det ville hon inte. Hon vill inte ligga till last men det hon inte förstår är att hon är ingen last hon är vårt barn som vi gör allt för. jag vet av erfarenhet hur fort och hur illa det kan gå om man inte tar varningarna på allvar direkt. Och jag vägrar vara med om det igen! Jag vet av egen erfarenhet hur svår och oerhört jobbigt det är med ångest, jag har haft turen att lyckas vända min ångest och idag har jag ingen ångest men VET hur det känns och vad den kan göra!! Ångest gör ONT och den får en att tänka tankar så man blir rädd, den kan åxå ställa till med att man skadar sig själv ( erfarenhet) för att få slippa känna ångesten iaf nån minut.Känns orättvist att jag nu är frisk från det medans mitt barn lider av det. Kunde jag skulle jag ta hennes ångest så hon slapp för ångest är bland det värsta som finns och få vet hur ONT den gör. Väntar nu på att BuP ska ringa och sen kanske våga sova en timme eller så.