Ja jag passar på att ösa hög musik och röja hemma nu när båda barnen är i skolan. Jag har hunnit allt utom golven men har hela dagen på mig. Grannarna är väl inte så imonerade kanske att det är den "vuxne" som spelar HÖGT, men ett par timmar får dom stå ut, är inte ofta jag spelar med denna volym. Dock känner jag saknad efter festival nu. Denna sommar blev ju inte vad den borde tyvär. 1 gång om året är det vuxentid några dagar på festival och massor av hårdrock. Och dom dagarna är jag bara jag å inte vuxen alls, jag bara är. Är både onykter och ser ut som en snorunge skulle jag tor folk tycker men vem bryr sig. För jag dricker ytterst sällan och jag blir inte plakat utan onykter och kan bara vara den jag är, en sak med hårdrockare är att alla accepterar alla!!!Nåt ni andra kanske skulle anamma... Nä nu bara njuta en stund till!!!

Att kliva upp på morgonen är inte min grej. Jag är en nattuggla som jobbar ständig natt, så att sova som "normala" männiksor gör mig fruktansvärt trött och jag blir tung i hela kroppen och skallen vill inte alls vara med.  Lilltrollet har väl sovit kanske 3 timmar inatt och var uppe före mig. Jag trodde jag skulle få kämpa som en tof´k för att få upp Nanna idag, men ack så fel jag hade. 5 minuter efter jag var in och väckte henne var hon uppe, helt otroligt. Så nästa chock, hon äter FRUKOST, det gör hon aldrig. Underbart känns det idag , för en gångs skull går allt smidigt. Ooopppss nu sa jag det man inte ska, att allt går kanon för då blir det tok. Nu ska jag ta och göra morronsysslorna med djuren mm. Ha en underbar dag alla och var rädd om varann.

Det finns en förening som heter en hjälpande hand som är till för oss som kämpar med npf, antingen med kamp för annhöriga eller för att man själv har npf. Tack vare facebook hittade jag denna förening och även gruppen en hjälpande hand, utan dom hade jag inte orkat det jag gått/går igenom. Dom förstår och dömmer inte när man kastar ur sig sin frustration utan förstår, dom delar glädjen med en och dom framförallt finns där när man inte förstår eller bara behöver nån att prata med. Så gå med i föreningen och hjälp till att sprida kunskap om npf. Finare människor finns inte och till Annette Ljung som är grundaren till föreningen vill jag bara säga att du är värd mer än allt guld i världen. Du är en otrolig eldsjäl, tack för att du finns där vännen   Det finns inte ord som kan beskriva tacksamheten jag känner för att du finns.

Här är en artikel om föreningen.

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=631qcqh2&gInitPage=34

Tiden räcker inte riktigt till för mig just nu. Denna vecka gör jag 6 av 7 nätter med ledigt inatt som kommer. Maken tar hand om Lilltrollet och Nanna som tur är. Mitt liv denna vecka består av att jobba, ringa och bråka angående en datorräkning, dammsuga ,fixa med djuren, laga mat och åter jobba, vänta jag glömde ca 3 timmars sömn per dygn åxå*S* Tja det är inte riktigt så illa som det låter men som sagt tiden räcker inte till. Jag har ju fått högtalare till min dator jag har i köket av maken, tackar gudarna för det, nu kan jag spela musik, är totalt beroende av att kunna spela musik för att orka. Är ganska inskränkt i min musiksmak, lyssnar till 98% bara på metal. Tjejerna har ju sina lurar på nästan jämnt och hör inte min höga musik, grannarna kanske är mindre imponerad men det skiter jag i just nu. Väntar på besked om Nanna kommer få taxi tills imorgon eller om kommunens samresor fortfarande  inte prioriterat henne och hennes kamraters skolskjuts. Jag förstår inte varför allt måste vara en evig strid, måste ju vara så mycke enklare om man gjorde det som skulle göras i tid? Nanna verkar må mycke bättre igen och det känns skönt, vet dock att det kan vända på en femöring.

Sen funderar jag en del på varför folk är så stela, jag är en sån som både klär och fipplar med håret efter vilket humör jag är på och kunde jag skulle jag alltid gå klädd i långa gothklänningar och allt vad det innebär, men nu har jag inte en kropp som passar i varken strl eller plånbok när det gäller dessa kläder och sy det kan jag inte. Jag må vara kvinna men laga mat, baka och sy är inte riktigt min grej*S* Jag önskade att människor slutade dömma andra efter hur dom är klädda eller ser ut, för alla är vi människor, man måste inte vara mainstreem, jag tycker synd om sånna människor som inte kan acceptera folk för det dom är. Jag tex tycker bland annat om att gå i svarta strumpbyxor , kort svart kjol , svart tröja och svarta kängor som går upp till knäna. Jag anser inte att det är konstigt oavsett ålder, men se det har samhället pr0blem med. Nu skiter jag iofs i det men det är tråkigt att fler inte vågar vara sig själva utan att bli dömda. Jag är närmare 40 än 30 och kan ju säga att blickarna som jag ibland får är skrattretande. Men jag vägrar vara tråkig och må piss för att passa in, så ett råd till er som ev läser, uppmuntra andra att våga vara sig själv och ge beröm och le oftare. Längtar tills mitt hår vuxit ut 2 decimeter till, då ska jag färga det svart och har RÖDA dipps och givetvis röd lång lugg. Ja jag tycker om att synas, är inget fel med det och för dom som anser att det inte är vuxet och moget. Jag vägrar bli VUXEN i er bemärkelse, jag tar ansvar och jag är en bra mamma trots att jag är jag. Så mer avslappnat hos andra vore inte fel. Nu ska jag dra igång arch enemy och mata snabeldraken lite. Have a nice day folks

Jag önskar jag kunde ta Nannas problematik så att hon kunde få ett "normalt" liv. Igår kväll blev ångesten så stor att hon valde att ta sin behovsmedicin. Vad som orsakade detta var att idag skulle hon och jag åka buss till hennes skola ( jag har inget körkort och alla andra jobbar) eftersom taxin inte kommit igång än. Hon ville så gärna men så låser sig allt när hon inser att det är andra människor på bussen. Idag får jag inte upp henne alls, jag har försökt sen kl 8:30 men hon bara kramar kudden och svarar ja jag ska , sen sover hon igen. Nu handlar det inte om att hon är lat och inte vill utan detta är ett sätt för hennes inre att stänga av det som skadar henne. Det som blir jobbigt är att hon får ångest för att hon får ångest över nåt hon förtillfället inte klarar. Jag vet hur det känns, jag har gått igenom ett helvete som blev när jag gick in totalt i väggen. Problemmet kvarstår tyvär för mitt älskade barn även om hon gör framsteg. Jag vet inte riktigt hur denna höst kommer att bli, i våras var jag hemma och vårdade henne i 6 veckoroch 4 av dom veckorna had jag vak dygnet runt på henne då hon var så illa därann. Det sliter hårt i mitt inre att se mitt barn lida så. Inatt blir det tufft att jobba men jag måste , får jag veta att hon är sämre så blir jag hemma med henne. Bup är inkopplad sedanlänge och hjälper mig att kämpa, dock vägrar Nanna nån kontakt så det 'blir svårt ibland. Nej nu göra lite nytta innan Lilltrollet kommer, hon ville vara här tills pappa slutar jobba.

Så var det kväller igen. Har packat väskan till yngst eftersom h*n ska vara hos sin far 5 dygn av sju denna veckan som kommer. Det var ingen liten väska som packades, jösses säger jag bara. För h*n ska inte bara ha vanliga ombyten med, utan även jympakläder och badkläder som ska med till skolan under veckan. Försökte få h*n att ta ett bad eller en dusch men se det gick inte alls. Den äldre av dom fick jag iaf tvätta håret på nu ikväll. Nu funderar ni kanske varför i hela vida världen gör inte barnen detta självmant, jo det ska jag berätta för er. Mina barn har multidiagnoser inom den psykiska delen, kommer skriva vilka diagnoser men inte vem som har vad. Asperger, adhd, atypisk autism, syner,ångest tourettes syndrom, depression, socialfobi,bipolär, självskadebeteende mm. Så mina barn behöver en vädligt strukturell värld men det fungerar inte alltid iaf, jag och maken gör allt vi kan både tillsammans och på varsitt håll. Inser att jag måste ha namn på barnen när jag skriver annars blir det bara knasigt, så jag kommer andvända deras smeknamn och skulle nån jag känner/kände finna bloggen so what. Lilltrollet är då yngst och hon är 12 år drygt men som sagt hon är inte som "vanliga" tolvåringar. Sen har vi Nanna som är 17 och har det fruktansvärt tufft, viljan finns men hennes tillstånd själper henne. I morgon är det meningen att hon ska till skolan, hon går andra året på gymnasiet och vill verkligen gå men redan igår började hennes ångest komma och hon blir så apatisk, men vi ska göra ett försök och funkar det så funkar det. Båda barnen medicinerar med olika mediciner, dock så har lilltrollet ingen centralstimulansia just nu och vi får se hur det funkar och vad skolan säger. Jag har erbjudit Nanna ångestdämpande idag men hon vill inte ha, hon bestämmer själv om hon vill ta eller ej men jag hjälper henne att komma ihåg att det finns. Jag hoppas innerligen att hon nu inte blir sjuk som i våras, då fick jag vara hemma 6 veckor och 4 av dom vaar hon så sjuk att vi var tvungen att övervaka henne dygnet runt då hon var självmordsbenägen. Kan berätta att det finns inget som gör så ont i en förälders hjärta som att se sitt barn lida av svår ångest och massa annat som gör att dom inte vill leva. Har under hela hennes liv till och från fått vaka då hennes mående tar kål på henne , även hennes lillasyster har dessa tendenser vilket i perioder då båda är i djupa skov gör att man går på knä och tror att man ska gå under. Människor som inte vet hur detta är har en tendens att tro att allt är påhitt, men jag hoppas att dessa människor en vacker dag får upplysning så dom förstår vilken kamp det är för dessa underbara unika barn, dom vill bara må bra och kunna vara som "andra". Försök sätta er in i detta: båda barnen har ångest och är djupt deprimerade och vill dö, du sitter mellan dom båda och kan inte röra dig. Ditt hjärta blöder men du visar inget. Du vyssar och nynnar, inger trygghet, dom somnar men du sitter där du sitter för rör du dig vaknar dom och ångesten över ångesten tar dom. Nä nu skiter jag i detta och tar lite kaffe ...

Denna sommar har varit den jobbigaste och mest känslosamma jag varit med om i hela mitt liv.  Och jag tänkte jag skulle dela med mig och det är fritt att läsa eller så låter man bli. Denna sommar vände upp och ner på hela mitt liv som jag kände det. Mitt äktenskap fick sig en reäl törn, har varit gift drygt 20 år och trodde jag varit med om det mesta. Ja maken var med en annan men det är inte det som knäckte mig, (vi har ett öppet förhållande) utan hur det gick till. Dessutom skedde det med min dåvarande bästa kompis. Detta skedde när vi var barnlediga och var på festival. Det i sin tur ledde till att jag den natten åkte hem och vägrade all form av kontakt med honom. Mina underbara föräldrar fanns där, pappa hämtade mig mitt inatten och dagen efter åkte han tillbaka och plockade av maken nyckeln hem. Jag vägrade prata med honom och han förstod ingenting, han visste att han varit med min kompis men förstod inte problemmet då vi har öppet förhållande. Efter nästan 1 vecka orkade jag prata med honom, jag berättade då för honom vad som tok död på mig och det var ju inte det han gjort utan det dom pratade om, dessa ord som slet mig i stycken och det kändes som dom rev mig sönder och samman och sedan kastade bort mig. Maken blev helt förstörd men minns inte vad han sagt den natten, min fd bästis vägrar ens befatta sig med händelsen vilket lett till att vi inte pratar längre. Nu tänker många av er som läser att jag borde kastat ut honom ur mitt liv helt, vilket jag tänkte men det finns saker som gör att jag inte tänker så längre. Jag älskar min man och vi är menad att vara vi, dock är vi särbos för att jag kan ännu inte tänka klart efter det som hänt. Mitt självförtroende angående att kunna vara älskad är knäckt, men jag jobbar på det. Mitt inre är kaos och jag försöker allt jag kan att läka sårenoch jobba på mig. Maken mår inte heller så bra av det som hänt och jag vet att han ÄLSKAR mig och jag ÄSLKAR honom. Jag kan fortfarande vakna av mardrömmar där allt åter spelas upp och jag gråter av smärta. Vi har barn som är speciella och har psykiskafunktionsnedsättningar och det har slitit hårt på oss. Vi har kämpat i många år för att får barnen att fungera vilket inte gått så bra. Många år har jag kännt att om jag inte gör sakerna så blir dom heller inte gjorda, med andra ord jag kämpade för barnens rätt samtidigt som jag jobbade och skötte det mesta hemma. Jag har även varit totalt utbräd för ca 5 årsen och blev svårt sjuk av det. 9 månader var jag sjukskriven helt men kämpade mig tillbaka och blev stark, dock knäcktes jag denna sommar. Det ända som är svagt hos mig är självkänslan att duga åt en man eller för den delen kvinna, men ni förstår kanske hur jag menar. Att jag är stark och orubblig när det gäller att kämpa för andras rättigheter är nåt INGEN kan slå. Jag vet vad jag kan och hur jag ska göra, så jag gör. Så hur tog barnen detta då? Tja ärligt ingen av dom tog det hårt, dom bara konstaterade att jaha oki, pappa bor där och vi här. Jag jobbar ständig natt så vårt yngsta barn bor då hos sin pappa medans vår andra barn bor hemma. H*n är så pass stor att h*n kan själv den delen iaf. Vi försöker umgås varje dag dels för att vi saknar varann men även för barnens skull. Detta är en ny början för oss alla, dock så vet vi nu att dom flesta vi hade runt oss innan detta hände  bara var falska skitstövlar. Några av våra fd vänner sprider så mycke skit omkring sig nu för att förstöra helt, men det dom inte vet är att dom förstör för sig själva. Visst många tittar ner på mig ( trots att jag inte gjort fel) och ser mig som ovärdig, men vi bor i en håla så vill dom vara idioter så fine. Jag vet vad som är viktigt för mig och min familj och jag och maken ska göra allt vi kan för att få ett vanligt (enligt oss dårå) liv tillsammans en dag. Men vi tar ett steg åt gången och jag vet att vi kan klara detta. När vi en dag åter ska bo under samma tak lämnar vi denna håla och börjar om tillsammans med nya vänner .. Jösses ja detta blev kanske lite mycke men vem bryr sig. Min blogg  så det så.