Att ha drömmar är att vara mänsklig. Min dröm är att få bo på landet och känna lugnet och slippa folk in på livet. Tänk att kunna kliva ut genom dörren iklädd bara mässingen och dricka en kopp kaffe i solen. Tänk att bara kunna gå ut genom dörren och komma direkt ut i den underbart rogivande naturen. På landet finns det massa djur och man har alltid nåt att göra. Tror mina barn skulle blomma ut och komma ur sin isolering på landet. För där finns inga gloende och frågvisa massor av folk. Vill verkligen från samhället, inte nödvändigtvis helt avskuren från om världen men bort från kaoset och få lugnet. Att kunna få vara den man är och ändå känna att man hör hemma där. Tänk att kunna olda sina grönsaker mm själv, trevliga granna som INTE bor runt husknuten, gemenskapen som finns på landet.Jag vet vad jag vill ha och jag vet att jag en dag kommer få det, frågan är bara när. Ja drömmar behöver man, nu ska jag ta lite kaffe å glo på spöken på sjuan..

Att  mediciner har biverkningar är inget nytt, men att en del tror att det finns mediciner som INTE ger biverkningar är ju befängt. Alla preparat man stoppar i sig oavsett vad så finns det biverkningar, många som inte märks men allt är individuellt. Är jag rätt person att ta upp sånt här?  Ja det är jag, dels för att jag själv reagerar "fel" på vissa preparat men har barn som även dom "reagerar" kraftigare än vad som är brukligt. Lilltrollet tex, hon har snart gått igenom dom flesta preparaten som finns utan större och längre framgång. Nanna har svarat ganska bra men på ett av hennes preparat så blev det helt galet. Med andra ord biverkningar kan man få av ALLT! Det är mycke prat om flickan som tog sitt liv på ett boende, det är oerhört tragiskt och ska inte få hända, men nu har det ofattbara hänt. Många vills kylla detta på medicineringen och kanske är det en del av varför, sen är frågan hur mådde hon och vilket tillstånd va hon i? För är det nåt jag vet så är det att har nån bestämt sig för att lämna jordelivet så hjälper inga mediciner i världen, men det finns andra sätt. Att lyssna, finnas nära, förstå och inte dömma. Har erfarenhet så jag vet, dock hjälper inte alltid det heller. En varning till er som mot all förmodan läser, om nån som mått dåligt psykiskt länge helt plötsligt blir uppåt och kanonpossitiv, där är ett larm om att det står helt galet till. Nej nu ska jag göra ett ryck sen iväg å jobba.

Sömn är överskattat, nejdå men jag blir så less, jag kan banne mig inte sova mer än max 4 timmar i sträck. Som denna helg nr jag jobbar och Lilltrollet är hos pappa då hade jag ju tänkt att jag ska sooooova länge men eller hur. Nepp 3,5 timmar som längst. Kommer ihåg när man var runt 16- 17 år då kunde man sova*S* sov till ja iaf 2 - 3 på dagarna om man inte jobbade alltså. Ibland önskade jag att jag iaf sov 7 timmar så kanske skallen va med lite bättre, fast kanske det inte finns nå bot mot seg skalle*S*Nu har jag 1 natt kvar sen ledig 2, eller ledig ja natten men inte dagarna. I morgon blir det tufft men det bara är. Nej nu sätta igång med allt som jag inte kommer hinna i morgon.. Ha det bäst alla så syns vi nog här under dygnet..

Kramar

Sitter och söker på flickor med npf och forskning. Inte mycke finns det, varför görs det mer för pojkar? Nu menar jag ju inte att man ska sluta forska på pojkar men man kanske skulle sattsa lite till så det blir jämnt med forskningen åt båda håll. För flickor behöver lika mycke hjälp som pojkar anser jag. Visst jag har 2 flickor med npf så ja lite partisk är jag nog.

Från det ena till det andra, nästa vecka blir en tjock vecka, först så jobbar jag ju denna helg, på måndag så blir det inge sova, när jag kommer hem måste jag förbereda för teamet kommer sen så hinner jag bara göra lunch och rasta vovven så ska jag på ppi utbildning. Snacka om att jag kommer se ut som en zombie. Tisdag är det spackling och börja måla, ons och tor ska jag jobba natt. Lilltrollet kommer på tisdag och sover till onsdag för Peter ska på hurs nånstans med övernattning. Helgen som kommer blir det att göra klart så mycket som det går. Visst ja temaet kommer på torsdag åxå. Hmm tur man är van, dock vette katten om jag orkar med denna stress i framtiden, börjar känna mig sliten och gammal. Mina leder gör sig väldigt påminnda nu när det börjar bli kallt och trots att jag sitter inne på jobbet håller jag på att frysa ihjäl.

Sorgligt men sant, lättare att vara pojke när det gäller npf

Flickor och NPF

Det finns inte mycket forskning på flickor och neuropsykiatri. En konsekvens av detta är att det inte heller finns mycket dokumenterat. Antagligen finns ett stort mörkertal när det gäller flickor med dessa svårigheter. Tabellen nedan beskriver i vilken omfattning flickor och pojkar är representerade inom några psykiatriska syndrom. Siffrorna är en uppskattning och hämtade ur Barnpsykiatrikommitténs slutbetänkande 1998.

Källa: SOU 1998:31 s.66

Pojkarna är överrepresenterade i de flesta grupperna. Huruvida det återspeglar verkligheten eller är ett resultat av bristande forskning och underdiagnostisering av flickor vet ingen med säkerhet. Flickor är överrepresenterade i ångestsyndrom och depression. Bakom depression hos flickor kan det dölja sig en neuropsykiatrisk problematik. Om flickornas svårigheter diagnostiseras som depression får de inte rätt sorts hjälp.

Flickor med neuropsykiatriska svårigheter är inte lika ofta utåtagerande, trotsiga och hyperaktiva. Flickor får inte vård i samma utsträckning som pojkar och inte heller samma hjälp i skolan trots att de har inlärningssvårigheter i lika hög grad. Detta påverkar naturligtvis flickornas självkänsla och självförtroende. I Agneta Nydéns avhandling framkom att de flickor som remitteras till barnneuropsykiatrisk klinik kan ha större problem än de remitterade pojkarna. Detta trots att de ofta väckt mindre uppmärksamhet eller ansetts behöva hjälp i mindre utsträckning innan de kom till untredningen. Nydén drar slutsatsen att flickors problematik kräver större uppmärksamhet än hittills och att flickor kan vara i större behov av pedagogiska insatser än pojkar.

Flickorna behöver, precis som pojkarna med neuropsykiatriska svårigheter, struktur och ledning av vuxna. För många flickor innebär puberteten och tonårstiden en svår känslomässig berg-och-dalbana. Om de känner sig socialt utanför i skolan, förvirrade och överväldigade finns risken för att de drar sig undan och utvecklar depression. De hyperaktiva-impulsiva flickorna använder den trygga hemarenan att få utlopp för sin aggressivitet, frustration och rädsla vilket resulterar i oändliga konflikter med skrik, gråt och igenslängda dörrar. Dessa flickor behöver hjälp att återfå balans i livet och känslomässig jämvikt. I hemmet kan de få möjlighet att vila sig i lugn och ro och fylla på sina känslomässiga batterier. För föräldrar gäller det att inte luras att inlåta sig i oändliga gräl och konflikter.

Flickorna, oavsett om de är hypo- eller hyperaktiva, behöver lära sig att skapa sig en lugn vrå i livet för att motverka de känslomässiga stormarna. De behöver också öva upp sin förmåga att samla sig igen efter ett känslomässigt utbrott och återfå jämvikt. De har god nytta av att tidigt lära sig avslappningsövningar. Många flickor med neuropsykiatriska svårigheter lider av låg självkänsla och behöver hjälp att bygga upp denna. Istället råkar de flesta ut för det motsatta när föräldrar och lärare överöser dem med tillsägelser, tillrättavisningar och kritik. Det är värdefullt för dessa flickor att hitta ett fritidsintresse, en hobby eller något annat som kan kompensera hennes brister.

Flickorna har ofta svår PMS och det finns läkarhjälp att få.

Flickor utan diagnos får ofta betala priset att omgivningen betraktar dem som förvirrande och icke begåvade. Ofta börjar de och slutar med en rad hobbies och intressen. Aktiviteter som kräver diciplin och uthållighet fullföljs sällan. Ofta hamnar de efter i skolan, inte sällan börjar de tänka på sig själva som "förlorare" med få talanger.

Taget från neuronätet

Jaha, så var det dax för min arbetshelg då. Lilltrollet har åt till sin pappa och Nanna njuter av att ha hemmet för sig själv. Är inte alls så laddad att jobba för värken är just nu himla dryg men sånt är livet. Tur jag har ett kanonjobb, fast det ska bli intressant och se hur helgens jobbtider blir. Finns risk för att man måste jobba mer än det som är på schema. Tur att Lilltrollet och vovven är hos maken. Hoppas bara katterna håller sams inatt, har lite jobbigt med Bravo som inte är så road, dessutom har nån av katterna börjat kissa i min säng vilket är mindre kul. Har tvättat en massa pga det idag. Tror det är stressrelaterat då det är osämja i kattflocken. Hoppas kunna finna ett hem till Bravo där han får vara ensamkatt, han är så otroligt kelig och har en underbar personlighet, men han trivs som sagt inte hos mig. Kan iofs bero på att vi har separerat, men maken kan inte ha honom då vår ena vuxna dotter flyttade hem till honom och har katt. Sen så letar jag hem till Herbie, Cobra ( dom är syskon) , Akilles och Estelle. Så är ni sugen på en misse hör av er så kanske jag kan hjälpa er. Är ju jourhem till dessa underbara missar. Finns åxå en himla massa goa missar på katthemmet jag är jourhem åt åxå , kika in här och kolla vettja.  http://www.gastrike-katthem.se/home/index.php?startnytt

Dessa missar som kommer på kort bor hos mig och söker egna hem.

Har suttit och läst i autism och aspergerförbundets tidning ögonblick. Våren 2013 tar man och gör om namnet på asperger,autism atypisk autism och desintegrativ störning , man döper dessa till ett och samma namn autismspektrumtillstånd. I min värld blir detta helt galet, visst kan det vara bra att minska ner på alla olika diagnoser som är lika MEN dessa olika diagnoser för mig är inte så lika men ändå. Ta Nanna som har atypisk autism ( en av alla diagnoser hon har) har inte särskillt många likheter med sin syster Lilltrollet som har asperger. Den likhet dom har som märks är att dom socialt är väldigt ensamma. Sen finns inget mer likt. Sen tar dom bort retts syndrom från denna skala, då är min fråga varför? För kan man ha dom andra 4 under samma så varför inte retts? Jaja bara gilla läget men jag tror detta kan skapa mer förvirring än förbättring.Ska bli intressant att läsa den nya diagnosmanualen för det nya begreppet, vem vet kanske barnen inte har dessa diagnoser helt plötsligt.

Från det till appar, jag är totalt inkompeten vad det gäller teknik, jag fattar mig inte ens på appar för väldigt små barn, kan erkänna att jag kan knappt använda min mobil, jo jag kan ringa, jag kan smsa, jag kan gå in på fb*S* Sen var det stopp, nä nu ljög jag jag kan ju blogga åxå*S* Så hur f-n gör jag för att lära Lilltrollet detta med appar och vilken app ska man använda? Nanna vill inte ha men borde ha en som kan påminna henne om tex medicin dusch och kliva upp mm. Själv skulle jag åxå behöva en app som påminner mig om typ allt, men jag fattar ju inte hur man gör och lära mig själv är inget alternativ för då händer det inte.Nån som har lust att guida mig totalt? Isof hojta till tack.

Nu kaffe sen mata snabeldraken lite...