Idag har det varit en tuff dag, först klev jag av min långvecka kl 8 i morse, sen hem och invänta det mobila teamet från BuP. Efter det så har jag varit på ppi-utbildning och inser allt med att jag inte är bipolär, möjligen drag av bipolär (vilket över halva sverige har, alltså drag av) Det var en föreläsning på drygt 45 minuter av en läkare om bipolaritet och vad det innebär mm. Sen delades vi upp i anhörigegrupp och patientgrupp och satt och pratade och jämförde erfarenheter. Kan säga att jag höll på att krypa ur skinnet av att sitta stilla, fast stilla å stilla kan ju kanske disskuteras*S*Jag satt och massakerade den stackars kaffemuggen i papp, vred på ringarna mm, dom övriga i gruppen satt tämligen stilla, kan iofs bero på att dom har medicinhjälp bland annat. Satt och tittade ut genom fönstret på lyftkranen utanför mm*S* Dom som höll i detta tycker ju att det inte är konstigt att jag kraschade in i väggen med den bakrunden jag har och dom tror inte heller att jag är bipolär utan har adhd. En sak ska jag då komma ihåg ( med hjälp av maken som åxå var med) att mellan det vi är helt grupp till att dela upp oss så måste jag gå ut och röka annars kommer jag få bryt.Sen konstaterade man att om jag vore bipolär skulle jag inte klara av det jag gör idag utan medicin och terapi och extra stöd. Visst är det jobbigt många gånger men jag klarar det, precis som alla andra npf föräldrar! Ja jag kanske är knäpp, knasig och många gånger barnslig men vem fan bryr sig, jag klarar det jag ska så det så*S* Nä fy jag har svårt att få ordning i skallen nu, kan ju bero på att jag varit vaken 32 timmar i sträck. Så nu slöa och INTE somna än för då e jag ju snart vaken igen.

Att ha drömmar är att vara mänsklig. Min dröm är att få bo på landet och känna lugnet och slippa folk in på livet. Tänk att kunna kliva ut genom dörren iklädd bara mässingen och dricka en kopp kaffe i solen. Tänk att bara kunna gå ut genom dörren och komma direkt ut i den underbart rogivande naturen. På landet finns det massa djur och man har alltid nåt att göra. Tror mina barn skulle blomma ut och komma ur sin isolering på landet. För där finns inga gloende och frågvisa massor av folk. Vill verkligen från samhället, inte nödvändigtvis helt avskuren från om världen men bort från kaoset och få lugnet. Att kunna få vara den man är och ändå känna att man hör hemma där. Tänk att kunna olda sina grönsaker mm själv, trevliga granna som INTE bor runt husknuten, gemenskapen som finns på landet.Jag vet vad jag vill ha och jag vet att jag en dag kommer få det, frågan är bara när. Ja drömmar behöver man, nu ska jag ta lite kaffe å glo på spöken på sjuan..