Jag har ju 2 flickor med multidiagnoser men har 2 döttrar till som är vuxna, där den äldsta har outredd ocd. Så av 4 döttrar har 3 diagnoser, alltså 3/4. Dom 2 yngsta medicineras och vägen till rätt medicin har/är inte lätt. Lilltrollet har nog snart provat allt som finns, en period hade hon så många olika mediciner så jag höll på bli knäpp(are)Hon har även sömnstörning som hon provat theralen, cirkadin och melatonin mot, både var och en för sig och kombinerat på olika vis men inget hjälper och theralen kommer hon ALDRIG mer få prova kan jag säga. Hon blev skogstokig och sov inte på nästan 2 dygn, hon slogs och var allmänt livsfarlig och då va hon bara 9 år. Nu förtillfället har hon bara lamectal morron och kväll, omeprazol på morron och citalopram på morron och det fungerar hyffsat. Skulle nog kunna göra en låååång lista på läkemedel denna stackars tös provat. Nanna har medicinvägrat tidigare men har nu citalopram på morron, melatonin och seroquel på kvällen. Diagnoser är ett hemskt ord liksom normal, men dom behövs det vet jag men många använder dom fel, dessutom som ordet diagnos gör ofta att människor ser bara en diagnos och inte personen. Ordet normal används åxå helt fel, för vad är normal(t)? För det som är normalt för mig behöver ju inte vara normalt för dig, sen att man säger normalt om barn/personer som inte har diagnos och dom andra till dom som har diagnos. Om alla bara kunde acceptera alla för den dom är,då skulle det inte vara så svårt. Men varför ska det vara lätt? Börjar tro att vi som har barn eller vi som har diagnoser har fått detta liv pga att vi är starkare än dom flesta och att vi sätts på prov för att vi kan och vi klarar det. Tänk om en "normal" familj plötsligt skulle göra ett byte med barn och få ett barn med tex adhd och asperger hur länge tror ni dom skulle orka? Kanske kanske 1 vecka inte mer! Tja lite snurr i kolan vart det i detta inlägg, nu ska jag börja operation dusch och det lär ju ta sin tid. Ha en kanonkväll där ute.

Blir så less på mig själv, har ju chans att sova men nejdå varför skulle jag kunna det? Å andra sidan har jag sovit fler timmar än normalt, maken blev kvar en natt till och vi lade oss vid tio, helt normalt en lördag va?Hade först varit till honom och tittat på ett avsnitt av true blodd.Jaja får se det såhär att jag har mer tid på mig att göra det jag ska idag*S*Denna helg började totalt fel så helgen har varit knasig för mig, barnen har varit lugna och mår faktiskt bra fortfarande, dock vet jag att det kan svänga oerhört fort. Men jag njuter av varje sekund som är bra.Tror Lilltrollet somnade efter 3 inatt vilket då gör att hon sover nu,Nanna gick nog å la sig då åxå tror jag. Vaknade till vid tre och hörde att Nanna rasslade i köket och Lilltrollet tokskrattade i sitt rum. Så vad händer idag då? Tja städa, titta på formel 1, fylla på dosetterna till tjejerna och operation försöka få in i duschen med flickorna. Den proceduren är bland det svåraste som finns. Lilltrollet kan jag höja rösten åt om hon inte lyssnar på varför hon ska duscha och då till slut får jag in henne men Nanna är det inte så, ju mer jag pratar om det ju mer anti blir hon. Så det är en oerhörd balansgång på hur du kan göra. Hr försökt få reda på vad det är som gör henne så avig gentemot duschen. Men hon vet inte, vattnet gör inte ont så mycke vet jag iaf. Vet att det är ganska vanligt att dessa unika barn kan tycka att vattnet gör ont mot huden. Sen så har jag funderat lite över ärftlighet och sånt. Om man tittar på barnen som är runt oss i släkten, så makens båda systrar har ju åxå barn. Hans yngsta syster är gift med min yngsta bror( ja jag vet d e skumt) deras gemensamma dotter har diverse bokstäver (vet inte vilka) Men svägerskan har en dotter sen innan min brors tid och hon har autism, sen makens andra syster har 2 döttrar och den yngsta har autism utan kommunikation. Maken och jag har 4 döttrar var av att dom 2 yngsta har en himla massa diagnoser och den äldsta har ocd utan papper ( alltså inte utredd). Mär då åxa att det är bara flickor vi pratar om, men min näst yngsta bror har 2 sönder, båda 2 har adhd. Så med andra ord måste ju vi föräldrar vara boven angående våra barn, förstår ni hur jag menar? Dessutom så har ja vrit på utredning angående adhd men dom valde att sätta bipolär på mig och det håller jag inte med om alls. Maken har adhd utan papper, min näst yngsta bror har adhd utan papper, min yngsta har inget inte hans fru heller ( där är det nog kombinationen*S*) Summan av 10 barn har 8 olika (lika) diagnoser, är inte helt vanligt tror jag att det blir så i en släkt? Eller har jag fel? Det jag fundera mer på är varför har mina flickor så väldigt många diagnoser? jämnfört med sina kusiner? Och varför har dom så oerhört mycke svårare? Många knasiga tankar blir det idag verkar det som. Nä nu ska jag ha kaffemugg nummer 4 sen försöka väcka vovven tror jag och ta en skön prommis i det underbart vackra höstvädret...Ha en underbar dag alla