Ja så kändes det verkligen när jag och barnen var hem till maken för att gratta honom. Det berodde inte på honom utan hans pappa och tanten. Jag sa hej och försökte föra en konversation men det var som om jag inte fanns, inget svar på mitt hej eller ens en antydan på att dom hörde vad jag sa. Jag har nog aldrig kännt mig så värdelös sen händelsen i somras. Att jag inte varit poppis hos makens fars fru vet jag men jag har aldrig kännt att hans pappa tyckt illa om mig men nu vet jag. Blev riktigt lessen så jag kunde inte vara kvar utan gick hem, visade inget utan bara sa hejdå och gick. Jaja så mycket värd är jag i deras ögon men då vet jag ju det. Så numer är dom inte välkommna hit när barnen fyller utan får vackert fira barnen hos maken, finns ingen anledning varför jag ska släppa in människor i mitt hem som inte vill ha med mig att göra. Jag kommer heller ALDRIG att vistas under samma tak som dom igen, vet att fler känner som dom och det får dom känna men dom kan väl iaf tala om så jag slipper träffa dem för det blir bara konstigt och jobbigt.Nej nu göra lite mat så får jag se när Lilltrollet kommer hem från sin pappa.

Jag rastade mammas och pappas hundar en snabbis sen gick jag hem och hämtade Litha å så gick vi till skogs. Gick till våran plats och där busade vi lite sen satt jag mig och bara njöt. I morgon ska jag ta ryggsäcken med och i den ska det packas nåt varmt att dricka (inte kaffe) nåt att äta (lunch ute) vatten till vovven och godis. Sen nåt att sitta på blev liiite kallt om rumpan och så penna och block.. Hade kunnat sitta där halva dagen men hade ju inget med mig , men i morgon då blir jag kvar. Var ute drygt en timme och av den timmen promenerade och klättrade vi iaf 35 min. Lite bilder av vår stund.

                            Om ni tittar på den sista bilden kanske ni ser att det faktiskt är is på vattnet. Vovven ligger nu och trynar sött efter vår prommis..

Ja jag är riktigt barnsligt lycklig just nu, fick med posten en inbjudan till attentions 5års jubileum här i gävle och Måns Lööv ska föreläsa. Den mannen har gjort så oerhört mycke för mina barn och för hela familjen. Han har gett mig redskap mm att lyckas något sånär. Utan Måns har jag inte orkat med det jag gjort och han har med all sannolikhet sett till att jag är kvar på denna jord. Den mannen är värd allt och lite till. Märks det att jag är glad?? Jag nästan dansar omkring..skrattar.

Treo och kaffe, det låter väl som en bra frukost? Nä knappast men så ser min morgon ut. Skallen dundrar pga täppta bihålor. Lilltrollet var vaken när jag kom in och skulle väcka henne, hon hade vaknat halv sex. Hon har ju bett om melatonin nu sen hon kom hem igen och även om hon inte somnar före 23 så somnar hon låååååångt före hon brukar. Den flickan sover inte så många timmar, tror nästan det är ärftligt*S* Själv har jag sovit ca 3 timmar men legat kvar och tittat på film tills klockan blev sex. Idag fyller min älskade man år så jag och barnen ska dit och fira honom. Han blir gammal den mannen*S* hela 43år, själv har jag låååånt till 40 ( viskar tyst 1,5 år iaf). Har idag pratat med samresor som Nanna brukar åka med till skolan, hon är ju nu sjukskriven terminen ut och behöver då ingen taxi. Så nu är det avklarat. Idag ska jag promenera en del men först ska jag få upp Nanna och setill att hon får i sig medicinerna och sen att hon följer med på en liten prommis.  Känner mig faktiskt som en lat person, vet att det inte är så , men känner så eftersom jag nu fallit och måste ta mig upp ytterligare en gång. Känslan att inte orka, för viljan finns det är orken som tryter. Förvirringen om vad och när saker ska göras är jobbig, jag har ju för det mesta allt rinnande som en bäcke men nu så tror jag att jag närmast kan kalla det grushög. Det är tvärnit och jag får sjukt nog skriva lapp på kvällen för att komma ihåg stegen jag gör med Lilltrollet liksom med Nanna, det är urdrygt.Mitt minne var uselt innan men nu är det ännu sämre, sen det där om att be om hjälp är SVÅRT!!! jag vill ju själv men kan eller jag förmår inte just nu. Jag vill inte att andra ska försaka sina liv även om det är för ett tag bara, jag vet hur dyrbar tid är. Nån frågade mig om jag blivit "sjuk" som förra gången , nej jag är inte i avgrunden men väl på golvet. Så sjuk som jag blev då tillåter jag mig inte att bli igen, så sjuk önkar jag inte ens min värsta fiende (om jag nu hade nån)att bli. Vill klargöra att jag inte på nåt sätt är depprimerad eller har ångest eller nåt sånt, jag är bara totalt utbränd.Att bara ånga på och tappa bort sig själv totalt är inget jag rekomenderar, skulle man och jag vet att många många är i och kommer träffa väggen, stanna tvärt skit i alla måsten, gör bara dom livsnödvändiga, jo jag vet tvätten växer , damråttorna har frittspelrum mm. Men inget av det där försvinner, be om hjälp ( jag försöker faktiskt) . Prata med nån som VET hur det är, för även om många säger att dom förstår så känner man att det gör dom inte alls, vet att dom försöker men man känner på vibbarna att dom tycker att det är drygt att lyssna, vem kan klandra dom? ingen, men som sagt prata med nån som vet hur det känns och vad det innebär att vara utbränd. Nej nu kan jag ju inte sitta här och babbla måste packa matlåda och så för Lilltrollet ska till skolan.Va rädd om er där ute, stanna upp tänk efter.