Ja jag hade ju lovat mig själv att ALDRIG låta väggen nocka mig igen. Jag är inte nockad men väggen står och dunkar på mig. Jag har dragit i nödbromsen och ja jag vet att jag lät det gå längre än jag borde, trodde jag skulle finna en väg runt men nej. Nu har allt stannat av jag bara är, just nu så gör jag bara det som är livsavgörande dvs, barnens mediciner,mat,omvårdnaden av barnen och djuren sen får det förfalla. Jag vet att jag borde leva som jag lär, i mångt och mycke gör jag det men än en gång trodde jag att jag klarade mer än jag gör och det kostar mer än det smakar. Jag har bomull i skallen och känner mig som en liten räka utan kraft, samvetet gnager men just nu skiter jag i det för jag får ändå inget vettigt gjort. Jag vill helst inte att andra ska behöva göra det jag borde göra, vill inte ligga till last för alla har ett liv att sköta. Jag ska inte låta väggen ta mig helt denna gång utan jag har bett om hjälp och ska banne mig hitta en väg runt den så är det bara. Kanske är jag klenare än andra människor eller så orkade jag helt enkelt förmycke på engång, eller kanske är det så att alla dessa år av strider och jagande av myndigheter mm som till slut tog all min energi. Vilket som så har jag bestämt mig för att nu tar jag 1 steg åt gången och JAG ska forma mitt liv efter min vilja och förmåga. Det kommer kosta massor med konstigheter men inom 1 år ska jag ha funnit MIN väg och ett välfungerande liv. Detta år har varit det värsta i mitt liv av händelser mm det ska jag vända på och göra resten av mitt liv till nåt underbart med min familj. Så jag hoppas att ni som läser detta kan förstå mitt kanske knasiga beteende ett tag framöver men detta är ett måste för mig. Just nu finns bara mina barn , min älskade make och djuren givetvis mina föräldrar åxå, resten får stå åt sidan tyvär finns inte energi för annat nu. Skulle jag möta nån av er när jag är ute med hunden och jag inte ser er beror det inte på att jag inte vill se utan för att jag inte hör eller ser, kommer ha musik på när jag är ute för att orka bearbeta mitt inre som nu är raserat till grus.Min första prio blir att lära mig sova, jag tänker INTE äta piller för att sova utan jag måsste få min kropp att förstå att jag har rätt att sova. Min krasch  har resulterat i att jag har ont i alla mina leder och skallen dunkar, men med vila kommer det lösa sig. Så nu vet ni, nu ska jag göra mellis till Lilltrollet och Nanna.

Muren kom som skjuten ur intet och slöt sig runt mig. Jag kan inte se över eller igenom den, fan detta får inte hända men nu tog min energi slut helt. Gråter och gråter för jag borde orka för man SKA orka när man har barn och ännu viktigare man måste orka när man har barn med funktionsnedsättningar. Men i morse brast allt jag klarade knappt att göra det absolut nödvändigaste med L'illtrollet innan jag fick iväg henne, tror jag kom ihåg att packa allt hon skulle ha med sig. Hunden fick en en väldigt kort prommis men jag såg till att hon fick göra ifrån sig det hon ska.  Sen hem, ringde till min kontakt på bup och bröt ihop totalt. Väntar på att hc ska ringa men vet inte va jag ska säga, tårarna rinner och jag skäms för att jag inte orkar mer. Sitter som ett fån med minidatorn ,kaffe och tårar. Tänka är nästintill omöjligt, det enda som snurrar i skallen är jag vill inte ligga andra till last jag måste orka jag måste. Jag hinner inte med att sova det är nog största problemet, jag räknade nyss ut att jag sovit max 56 timmar på 14 dar, e nog lite väl lite. Men jag har inte tid att sova för vem ska då göra allt det där som MÅSTE göras? Men nu sitter jag här utan motor utan energi och vet varken in eller ut. Vet att bup kommer med hjälp och att jag måste sjukskrivas men jag vill inte vill fungera som alla andra!!!!!Hunden vägrar kliva ur soffan och ligger mer eller mindre på mig och tittar, vet att hon känner att jag inte mår så bra. Nä nu ser jag inte vad jag skriver snart så jag tar mitt kaffe och masar mig ut å tar en cigg. Va rädd om varann där ute och gör inte som jag å vänta förlänge!!