Har suttit och tänkt tillbaka lite, så där som man kan göra ibland. Jag var ung när jag träffade min make, hela 15 år, vi gifte oss när jag var 18. Vårt första barn fick vi när jag var 17, andra när jag var 18 ( nästan 19), tredje när jag var 21 och fjärde när jag var nyss fyllda 26. Alla dessa år har fått mig att växa som människa, det har varit många strider mot olika instanser men även varit tvungen att visa att jag pga min ålder var en kapabel mamma. Jag har ALLTID satt familjen först och kommer ALLTID att göra det, dock har jag lärt mig att JAG kommer i första hand. Två av mina fyra barn har neuropsykiska funktionsnedsättningar ( multidiagnoser), den kamp familjen gått igenom har stärkt oss som familj. Jag blev totalt utbränd och då menar jag TOTALT utbränd för drygt 9 år sedan. Vägen tillbaka var allt annat enkel men jag tog mig upp och har läkt samt att jag är mer erfaren och har lärt mig att lyssna och se på signaler både när det gäller mig själv men även som anhörig. Dessa år med all erfarenhet jag fått är jag oerhört tacksam för även om det ibland  varit smärtsamt, idag mår vi alla bra, visst har man dagar som är mindre kul men det är en del av livet. Sen att folk i omgivningen inte vill/är förmögen att förstå vad det innebär att ha dessa funktionsnedsättningar i familjen är en historia för sig. Det har inneburit att sk vänner och bekanta försvunnit, det visar på hur okunskap blir ett hinder. Idag har jag det jag behöver och har lärt mig att se med öppna ögon på livet och tillåta mig att gå med rak rygg min egna väg UTAN att lyssna på andras prat, då menar jag dem som tror dem vet hur saker och ting ska vara trots att dem inte har någon erfarenhet.Med det bagage jag har och med den utbildning jag ska gå så vet jag att jag kan göra skillnad, kanske inte för många men det räcker med att göra skillnad för någon, att ge hopp och visa att det går att komma framåt även om det känns kolsvart. Jag verkligen längtar tills skolan börjar och jag får ta del av det som jag brinner för. 

Lite djupt blidde detta men har du orkat läsa är jag tacksam. Glöm ALDRIG att vara ödmjuk och behandla andra som DU själv vill bli behandlad.

Nu dags att jobba pass 4 av 6.

Natt natt till er som ska sova.

PS. vet att det finns dem som har frågor men inte vågar ställa dem, till er vill jag säga. Snälla ställ dem så ska jag svara så gott jag kan, för det är bättre att fråga än att anta.

Efter lite jagande mm så fick jag rätt angående min lön. Jag hoppas nu bara att dem får iväg pengarna så jag slipper använda sparpengarna, dem är ju egentligen öronmärkt till min skolgång. Men det känns bra att det blev ordning på pengarna till slut. Örat blir bättre och bättre dock bråkar skallen men det är inte så konstigt. Jag har 14 pass kvar att jobba innan skolan drar igång den 31 augusti, känns helt ok att ta helt tjänstledigt, tror inte jag skulle palla att jobba natt så mycket mer då jag INTE kan sova när jag kommer hem. Men i morgon ska Diddis kedjetäcke tas in i sängen när jag ska sova så hoppas jag att jag kan sova iaf 5 helt 7-8 timmar.

Maken tog med min bärbara dator till jobbet för att blåsa ur den, förhoppningsvis räcker det samt sen göra om den lite, har jag tur hinner han hem innan jag åker till jobbet så jag har lite mer att roa mig med när det är lugnt.

Blä va seg jag känner mig, nä lite slöande i soffan och en himla massa kaffe fram tills jag ska åka kanske hjälper.

Ha en bra fortsatt dag ni som kikar in.