Har suttit och tänkt tillbaka lite, så där som man kan göra ibland. Jag var ung när jag träffade min make, hela 15 år, vi gifte oss när jag var 18. Vårt första barn fick vi när jag var 17, andra när jag var 18 ( nästan 19), tredje när jag var 21 och fjärde när jag var nyss fyllda 26. Alla dessa år har fått mig att växa som människa, det har varit många strider mot olika instanser men även varit tvungen att visa att jag pga min ålder var en kapabel mamma. Jag har ALLTID satt familjen först och kommer ALLTID att göra det, dock har jag lärt mig att JAG kommer i första hand. Två av mina fyra barn har neuropsykiska funktionsnedsättningar ( multidiagnoser), den kamp familjen gått igenom har stärkt oss som familj. Jag blev totalt utbränd och då menar jag TOTALT utbränd för drygt 9 år sedan. Vägen tillbaka var allt annat enkel men jag tog mig upp och har läkt samt att jag är mer erfaren och har lärt mig att lyssna och se på signaler både när det gäller mig själv men även som anhörig. Dessa år med all erfarenhet jag fått är jag oerhört tacksam för även om det ibland  varit smärtsamt, idag mår vi alla bra, visst har man dagar som är mindre kul men det är en del av livet. Sen att folk i omgivningen inte vill/är förmögen att förstå vad det innebär att ha dessa funktionsnedsättningar i familjen är en historia för sig. Det har inneburit att sk vänner och bekanta försvunnit, det visar på hur okunskap blir ett hinder. Idag har jag det jag behöver och har lärt mig att se med öppna ögon på livet och tillåta mig att gå med rak rygg min egna väg UTAN att lyssna på andras prat, då menar jag dem som tror dem vet hur saker och ting ska vara trots att dem inte har någon erfarenhet.Med det bagage jag har och med den utbildning jag ska gå så vet jag att jag kan göra skillnad, kanske inte för många men det räcker med att göra skillnad för någon, att ge hopp och visa att det går att komma framåt även om det känns kolsvart. Jag verkligen längtar tills skolan börjar och jag får ta del av det som jag brinner för. 

Lite djupt blidde detta men har du orkat läsa är jag tacksam. Glöm ALDRIG att vara ödmjuk och behandla andra som DU själv vill bli behandlad.

Nu dags att jobba pass 4 av 6.

Natt natt till er som ska sova.

PS. vet att det finns dem som har frågor men inte vågar ställa dem, till er vill jag säga. Snälla ställ dem så ska jag svara så gott jag kan, för det är bättre att fråga än att anta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, så blir det. Jag lägger ner bloggen, varken orkar eller har tid med den. Eller rättare sagt jag har tröttnat, vem vet kanske jag skaffar/skaffat en annan. Jag hoppas ni alla som följt mig får ett bra fortsatt liv. Tack för mig    ...

God morgon där ute! Idag blir en heldag i skolan med studiegruppen. Igår var jag på info/utbildning för vikarier inom Gävle omvårdnad. En del bra och matnyttigt men även en del helt onödigt.  Har suttit och retat upp mig på en del människor fast ...

  Igår var jag och jobbade kort tur på mitt absoluta favorit ställe. Stortrivs där med både de boende och med otroligt trevliga kollegor. Önskade att jag fick mer tid där, det kanske blir så det visar sig.   Jag har haft svårt för att sitta vid...

God förmiddag. Idag är jag smått frustrerad vilket gör att mitt inlägg inte hänger ihop som det bör skulle jag tro. Men eftersom detta är min blogg så får ni ta det helt enkelt. Psykiatrin idag är i mina ögon under all kritik. Dock är det inte pers...

Dagarna går och skolan är snart inne på sista kursen före sommaren. På jobbfronten är det helt ok, lite val hit och dit med mera men det löser sig. Sen så har jag helt tappat träningen på det sätt jag ville ha så idag har jag dels pluggat men även pl...