Att vara förälder är inte lätt, att vara förälder till ett barn med tex npf är ännu svårare. Jag kommer nog aldrig bli riktigt klok på mina unika barn ( alla människor är unika oavsett).Dessa tvära kast och måenden som går upp och ner fortare än jag hinner blinka. Ena dagen funkar allt bra ( för att vara i den situation vi befinner oss i) till att bli katastrof andra dagen. Eller beteende förändring som kommer från ingenstans, kanske man haft e liiiiten hint förr men det blev inget då. Hormoner ska vi inte prata om, dom är urjobbig för normaltstörda och jag tror att det är fruktansvärt jobbigt för npfare.Alla går vi igenom olika stadier i livet men av det jag erfarit så är mina npfare mer drabbade (tror dom flesta med barn som har npf samt icke npf förstår vad jag menar)än mina icke npfare. Humör som inte går att beskriva och vägran att förstå bara för att det inte övernsstämmer med det dom målat upp.Så nu sitter jag och funderar, var det medicinen som gjorde henne så oerhört sjuk under många år? eller har  hormonerna slagit till helt plus att hon inte vill lyssna*? Frågorna i min skalle är så många nu och jag vet banne mig inte vad jag ska göra. Har jag kämpat i onödan alla dess år? Vart har/gör jag fel? Varför ska det vara så svårt? Detta vaar ju inte vad jag tänkt mig med min långledighet, men man får ju inte välja.