Japp så var det en ny dag och jag är på kanon humör. Tja det beror kanske på musiken*fniss* Varnade Nanna nu när jag försöker få upp henne att jag kommer spela HÖGT och hennes dörr får inte stängas förens hon kliver upp*ler diaboliskt* vet att jag e grym. Har tänkt på att många säger att det är en modegrej med npf diagnoser och att alla får det numer, vilket skitsnack. Det märks mer nu pga att omgivningen INTE får säga till andras barn när dom gör fel. Jag är dock en sån som inte håller käft, om jag ser nån göra fel så säger jag också det. När jag var lite (inte för allt för länge sedan) och var ute med andra barn och lekte. Om nån av oss gjorde fel så kunde typ Agda komma och säga till och gjorde man nå hyss fick man vackert gå hem med tex farbror Milde hållandes en i örat till mamma och då fick sig en avbassning som hette duga. Om man ser tillbaka så hjälptes man åt att fostra barnen, visst huvudansvaret låg även då som nu hos föräldrarna med förr så hjälptes man åt att lära andra vad som är rätt och fel. Det fanns lika mycke diagnoser då som nu men nu märks det mer då allt gemensat ansvar upphört. Kanske det är lite fler som får diagnoser idag men det kan kanske vara pga att vi drar i oss massa jävla gifter då vi förstör vår jord i rask takt och med dom gifterna i oss blir det konekveser i våra gener. Sen har vi mobbning, barn har i alla tider retast och slagits men skillnade nu är att man inte får lära sig vad som är rätt och fel. Förr då blev det bråk man slogs sen var det bra och man blev vänner igen, visst kunde det vara en ring runt dom som slogs men när den ena fått stryk så tog man bort den andre om denne inte gav sig, man såg även till att det inte gick till överdrift för då gick ma imellan. Idag njuter människor av att trycka ner andra och fortsätter slå tills den som ligger aldrig ställer sig igen. Vart är vi påväg? Inför det gamla igen, våga säga till, våga visa att du är en stolt människa som är villig att hjälpa till att vägleda. Om man säger till ett barn idag så får man höra att man är kärring, jovisst är jag väl det men det gör inget för jag värnar om barnen även om dom inte är mina. Idag har barn inte en chans att lära sig samhällets normer utan dom förväntas lära sig dom utan guidning, vem kan lära utan hjälp? Man måste ha känslor och man ska få uttrycka dom MEN man som vuxen måste försöka hjälpa barn att kanalisera känslorna så det inte blir totalt galet. Jag tar intemina barn bakom ryggen, vet flertalet gånger när dom var små och nån vettig person kom hem och sa till att nån av tjejerna gjort dåt dom inte ska.Jag pratade då med dom och hade dom varit dum fick dom vackert gå och be om ursäkt sedan valde vi lämplig åtgärd typ utegångsförbud , indragen veckopeng allt berodde på vad dom gjort för fel. För utan konsekvens blir det inget, så för guds skull börja säga till och våga. Nej nu nog om detta för det finns massor att ta tag i. Men jag vill at du som läser detta inlägg gärna lämnar din åsikt om detta, här på min blogg. Tack på förhanf