En vanlig vardag i mitt liv!

Väcka Diddi och talar om att jag går ut och rastar hundarna och att hon ska kliva upp. Ut med hundarna. Väl hemma igen, ta fram Diddis medicin och se till att hon tar den. Fråga vad hon vill äta till frukost (har jag tur får jag henne att äta något), fixa frukosten hon vill ha. Plocka undan i hennes rum samt bädda hennes säng. Plocka ut tvätten ur hennes rum så att jag kan tvätta den. Packa i ordning hennes matlåda och stoppa ner den i hennes väska. Under tiden jag springer runt och fixar med detta har jag hunnit rensa kattlådor, fått i ordning en kopp kaffe som jag har med mig medan jag donar. Ge hundarna och katterna mat. Frågar Diddi om det är något hon ska ha med sig så det blir nedpackat. Oftast får jag ringa och fråga vart hennes taxi till skolan tagit vägen då den är sen. När klockan är 8 har hon åkt och jag sätter igång med att plocka ur och i diskmaskinen, startar en maskin tvätt, tar fram dammsugen och dammsuger hemmet. Sen plockar jag fram mina skolböcker och sätter mig och pluggar, ser till att jag har tillgång till kaffe. Vips så är klockan tolv och vovvarna ska rastas och få lite hjärnjympa, har jag tur kommer jag ihåg att äta när jag kommer in med dem. Sen plugga igen fram tills Diddi kommer hem. (Jag pluggar i snitt 7 timmar per dygn, jag har stenhård disciplin för det, då det betyder oerhört mycket för mig att få gå denna utbildning). Se till att hon får i sig något att äta innan hon pyser in till sin dator. Frågar henne hur hennes dag varit och vad hon gjort, nio av tio gånger får jag svaret som vanligt. Hon har dåligt arbetsminne och har svårt att komma ihåg. Ta reda på tvätten som är ren, starta en ny maskin med tvätt. Ut med hundarna igen sen påbörja middagen, plocka i ordning oredan som är, försöka kolla mailen, se till att maten kommer på bordet och att alla äter ihop. Försöka få in Diddi i duschen vilket kan ta tid. Ge djuren mat och försöka få i mig något att äta. Utöver detta så har jag vissa dagar även möten där jag måste medverka, samt att Nanna behöver min hjälp med tex byta sängkläder, gå på möten, gå till doktorn, handla  mm mm. Sen alla dessa samtal och bokningar/ombokningar av möten mm. För att förenkla ännu mer för er, jag hjälper barnen med alla steg, för dem behöver stödet och ni som nu tänker att om jag låter bli så lär dem sig. NEJ, så är det inte, det handlar om förmåga INTE lathet! Jag har själv svårigheter men har lärt mig att strukturera, alla kan INTE det utan behöver hjälp. Slänger in träning för den behöver jag. Nanna klarar mycket själv men behöver stöd när hon skall göra något. Så med andra ord jag jobbar mer än dubbel heltid och har inte ORK när kvällen kommer. Visst jag behöver inte så många timmar sömn, för jag skulle ALDRIG hinna med det jag gör om jag sov mer heller för den delen! Det jag nu beskrivit för er är en liten del av min vardag för jag glömmer massor som jag gör under ett dygn, det är en del av min vardag och det gör att jag gör utan att tänka på ren rutin. När klockan är 19 så tar all min energi slut totalt, det ända jag gör är att rasta hundarna runt nio tio på kvällen utöver det s blir det sitta framför tvn tills jag går och lägger mig. Detta är en lugn dag i min vardag. Fördelen är att jag har förmågan att göra flera saker samtidigt, utan den förmågan skulle allt falla.

Hur ser din vardag ut?

God morgon!

Måndag idag och en ny vecka börjar. Sovit som en sten i natt men vaknat några gånger. Idag är det en hel del som ska göras. På förmiddagen ska jag plugga, sen har Nanna ett möte med EDV samt tandläkarbesök som jag ska följa med på. Sen kommer ev min ena bror och grattar maken i efterskott sen ska det ju göras det dagliga samt mer plugg. Har suttit och funderat på om folk runt mig inser hur det kan vara att ha barn/anhörig med funktionsnedsättning. Alltså vad det innebär rent praktiskt och psykiskt, ett exemple som jag kan ta, varje vardags morgon när jag fått upp Diddi så plockar jag undan i hennes rum samt bäddar sängen, fixar medicinen, ser till att hon får i sig något att äta, gör ordning matlåda ( hon är extremt selektiv med mat), påminner om saker hon ska ha med sig, ser till att hon klär sig och kommer ihåg kläder hon ska ha på sig, går igenom dagen minst 2 gånger mm. Detta är en vardaglig rutin där andra anser att hon ska göra det utan min inblandning, men för den som INTE har kunskap om de funktionsnedsättningar hon har förstår heller inte att hon INTE har förmågan att klara av detta själv. Jag önskade att människor ville lära sig och vill lära sig att förstå men så ser det tyvärr inte ut i vårt samhälle. Jag har hela barnens ( mest för de två yngsta då dem har svårigheter) liv varit den som varit där för att hjälpa och stötta, ibland tar det mer på krafterna än någon kan ana men jag går starkare fram än de flesta som har "normala" liv. Ordet normal är bland det fulsate ord som finns, för vem avgör vad som är normalt? Tror jag ska sätta mig när jag får tid och skriva exakt vad jag gör en helt vanlig dag så får vi se om fler har det som vi. Nej, nu måste jag fortsätta så Diddi kommer iväg och jag kan plugga lite. Ha en bra dag och var rädd om varandra.