Så var det kväller igen. Har packat väskan till yngst eftersom h*n ska vara hos sin far 5 dygn av sju denna veckan som kommer. Det var ingen liten väska som packades, jösses säger jag bara. För h*n ska inte bara ha vanliga ombyten med, utan även jympakläder och badkläder som ska med till skolan under veckan. Försökte få h*n att ta ett bad eller en dusch men se det gick inte alls. Den äldre av dom fick jag iaf tvätta håret på nu ikväll. Nu funderar ni kanske varför i hela vida världen gör inte barnen detta självmant, jo det ska jag berätta för er. Mina barn har multidiagnoser inom den psykiska delen, kommer skriva vilka diagnoser men inte vem som har vad. Asperger, adhd, atypisk autism, syner,ångest tourettes syndrom, depression, socialfobi,bipolär, självskadebeteende mm. Så mina barn behöver en vädligt strukturell värld men det fungerar inte alltid iaf, jag och maken gör allt vi kan både tillsammans och på varsitt håll. Inser att jag måste ha namn på barnen när jag skriver annars blir det bara knasigt, så jag kommer andvända deras smeknamn och skulle nån jag känner/kände finna bloggen so what. Lilltrollet är då yngst och hon är 12 år drygt men som sagt hon är inte som "vanliga" tolvåringar. Sen har vi Nanna som är 17 och har det fruktansvärt tufft, viljan finns men hennes tillstånd själper henne. I morgon är det meningen att hon ska till skolan, hon går andra året på gymnasiet och vill verkligen gå men redan igår började hennes ångest komma och hon blir så apatisk, men vi ska göra ett försök och funkar det så funkar det. Båda barnen medicinerar med olika mediciner, dock så har lilltrollet ingen centralstimulansia just nu och vi får se hur det funkar och vad skolan säger. Jag har erbjudit Nanna ångestdämpande idag men hon vill inte ha, hon bestämmer själv om hon vill ta eller ej men jag hjälper henne att komma ihåg att det finns. Jag hoppas innerligen att hon nu inte blir sjuk som i våras, då fick jag vara hemma 6 veckor och 4 av dom vaar hon så sjuk att vi var tvungen att övervaka henne dygnet runt då hon var självmordsbenägen. Kan berätta att det finns inget som gör så ont i en förälders hjärta som att se sitt barn lida av svår ångest och massa annat som gör att dom inte vill leva. Har under hela hennes liv till och från fått vaka då hennes mående tar kål på henne , även hennes lillasyster har dessa tendenser vilket i perioder då båda är i djupa skov gör att man går på knä och tror att man ska gå under. Människor som inte vet hur detta är har en tendens att tro att allt är påhitt, men jag hoppas att dessa människor en vacker dag får upplysning så dom förstår vilken kamp det är för dessa underbara unika barn, dom vill bara må bra och kunna vara som "andra". Försök sätta er in i detta: båda barnen har ångest och är djupt deprimerade och vill dö, du sitter mellan dom båda och kan inte röra dig. Ditt hjärta blöder men du visar inget. Du vyssar och nynnar, inger trygghet, dom somnar men du sitter där du sitter för rör du dig vaknar dom och ångesten över ångesten tar dom. Nä nu skiter jag i detta och tar lite kaffe ...

Denna sommar har varit den jobbigaste och mest känslosamma jag varit med om i hela mitt liv.  Och jag tänkte jag skulle dela med mig och det är fritt att läsa eller så låter man bli. Denna sommar vände upp och ner på hela mitt liv som jag kände det. Mitt äktenskap fick sig en reäl törn, har varit gift drygt 20 år och trodde jag varit med om det mesta. Ja maken var med en annan men det är inte det som knäckte mig, (vi har ett öppet förhållande) utan hur det gick till. Dessutom skedde det med min dåvarande bästa kompis. Detta skedde när vi var barnlediga och var på festival. Det i sin tur ledde till att jag den natten åkte hem och vägrade all form av kontakt med honom. Mina underbara föräldrar fanns där, pappa hämtade mig mitt inatten och dagen efter åkte han tillbaka och plockade av maken nyckeln hem. Jag vägrade prata med honom och han förstod ingenting, han visste att han varit med min kompis men förstod inte problemmet då vi har öppet förhållande. Efter nästan 1 vecka orkade jag prata med honom, jag berättade då för honom vad som tok död på mig och det var ju inte det han gjort utan det dom pratade om, dessa ord som slet mig i stycken och det kändes som dom rev mig sönder och samman och sedan kastade bort mig. Maken blev helt förstörd men minns inte vad han sagt den natten, min fd bästis vägrar ens befatta sig med händelsen vilket lett till att vi inte pratar längre. Nu tänker många av er som läser att jag borde kastat ut honom ur mitt liv helt, vilket jag tänkte men det finns saker som gör att jag inte tänker så längre. Jag älskar min man och vi är menad att vara vi, dock är vi särbos för att jag kan ännu inte tänka klart efter det som hänt. Mitt självförtroende angående att kunna vara älskad är knäckt, men jag jobbar på det. Mitt inre är kaos och jag försöker allt jag kan att läka sårenoch jobba på mig. Maken mår inte heller så bra av det som hänt och jag vet att han ÄLSKAR mig och jag ÄSLKAR honom. Jag kan fortfarande vakna av mardrömmar där allt åter spelas upp och jag gråter av smärta. Vi har barn som är speciella och har psykiskafunktionsnedsättningar och det har slitit hårt på oss. Vi har kämpat i många år för att får barnen att fungera vilket inte gått så bra. Många år har jag kännt att om jag inte gör sakerna så blir dom heller inte gjorda, med andra ord jag kämpade för barnens rätt samtidigt som jag jobbade och skötte det mesta hemma. Jag har även varit totalt utbräd för ca 5 årsen och blev svårt sjuk av det. 9 månader var jag sjukskriven helt men kämpade mig tillbaka och blev stark, dock knäcktes jag denna sommar. Det ända som är svagt hos mig är självkänslan att duga åt en man eller för den delen kvinna, men ni förstår kanske hur jag menar. Att jag är stark och orubblig när det gäller att kämpa för andras rättigheter är nåt INGEN kan slå. Jag vet vad jag kan och hur jag ska göra, så jag gör. Så hur tog barnen detta då? Tja ärligt ingen av dom tog det hårt, dom bara konstaterade att jaha oki, pappa bor där och vi här. Jag jobbar ständig natt så vårt yngsta barn bor då hos sin pappa medans vår andra barn bor hemma. H*n är så pass stor att h*n kan själv den delen iaf. Vi försöker umgås varje dag dels för att vi saknar varann men även för barnens skull. Detta är en ny början för oss alla, dock så vet vi nu att dom flesta vi hade runt oss innan detta hände  bara var falska skitstövlar. Några av våra fd vänner sprider så mycke skit omkring sig nu för att förstöra helt, men det dom inte vet är att dom förstör för sig själva. Visst många tittar ner på mig ( trots att jag inte gjort fel) och ser mig som ovärdig, men vi bor i en håla så vill dom vara idioter så fine. Jag vet vad som är viktigt för mig och min familj och jag och maken ska göra allt vi kan för att få ett vanligt (enligt oss dårå) liv tillsammans en dag. Men vi tar ett steg åt gången och jag vet att vi kan klara detta. När vi en dag åter ska bo under samma tak lämnar vi denna håla och börjar om tillsammans med nya vänner .. Jösses ja detta blev kanske lite mycke men vem bryr sig. Min blogg  så det så.