Jag önskar jag kunde ta Nannas problematik så att hon kunde få ett "normalt" liv. Igår kväll blev ångesten så stor att hon valde att ta sin behovsmedicin. Vad som orsakade detta var att idag skulle hon och jag åka buss till hennes skola ( jag har inget körkort och alla andra jobbar) eftersom taxin inte kommit igång än. Hon ville så gärna men så låser sig allt när hon inser att det är andra människor på bussen. Idag får jag inte upp henne alls, jag har försökt sen kl 8:30 men hon bara kramar kudden och svarar ja jag ska , sen sover hon igen. Nu handlar det inte om att hon är lat och inte vill utan detta är ett sätt för hennes inre att stänga av det som skadar henne. Det som blir jobbigt är att hon får ångest för att hon får ångest över nåt hon förtillfället inte klarar. Jag vet hur det känns, jag har gått igenom ett helvete som blev när jag gick in totalt i väggen. Problemmet kvarstår tyvär för mitt älskade barn även om hon gör framsteg. Jag vet inte riktigt hur denna höst kommer att bli, i våras var jag hemma och vårdade henne i 6 veckoroch 4 av dom veckorna had jag vak dygnet runt på henne då hon var så illa därann. Det sliter hårt i mitt inre att se mitt barn lida så. Inatt blir det tufft att jobba men jag måste , får jag veta att hon är sämre så blir jag hemma med henne. Bup är inkopplad sedanlänge och hjälper mig att kämpa, dock vägrar Nanna nån kontakt så det 'blir svårt ibland. Nej nu göra lite nytta innan Lilltrollet kommer, hon ville vara här tills pappa slutar jobba.