Denna sommar har varit den jobbigaste och mest känslosamma jag varit med om i hela mitt liv.  Och jag tänkte jag skulle dela med mig och det är fritt att läsa eller så låter man bli. Denna sommar vände upp och ner på hela mitt liv som jag kände det. Mitt äktenskap fick sig en reäl törn, har varit gift drygt 20 år och trodde jag varit med om det mesta. Ja maken var med en annan men det är inte det som knäckte mig, (vi har ett öppet förhållande) utan hur det gick till. Dessutom skedde det med min dåvarande bästa kompis. Detta skedde när vi var barnlediga och var på festival. Det i sin tur ledde till att jag den natten åkte hem och vägrade all form av kontakt med honom. Mina underbara föräldrar fanns där, pappa hämtade mig mitt inatten och dagen efter åkte han tillbaka och plockade av maken nyckeln hem. Jag vägrade prata med honom och han förstod ingenting, han visste att han varit med min kompis men förstod inte problemmet då vi har öppet förhållande. Efter nästan 1 vecka orkade jag prata med honom, jag berättade då för honom vad som tok död på mig och det var ju inte det han gjort utan det dom pratade om, dessa ord som slet mig i stycken och det kändes som dom rev mig sönder och samman och sedan kastade bort mig. Maken blev helt förstörd men minns inte vad han sagt den natten, min fd bästis vägrar ens befatta sig med händelsen vilket lett till att vi inte pratar längre. Nu tänker många av er som läser att jag borde kastat ut honom ur mitt liv helt, vilket jag tänkte men det finns saker som gör att jag inte tänker så längre. Jag älskar min man och vi är menad att vara vi, dock är vi särbos för att jag kan ännu inte tänka klart efter det som hänt. Mitt självförtroende angående att kunna vara älskad är knäckt, men jag jobbar på det. Mitt inre är kaos och jag försöker allt jag kan att läka sårenoch jobba på mig. Maken mår inte heller så bra av det som hänt och jag vet att han ÄLSKAR mig och jag ÄSLKAR honom. Jag kan fortfarande vakna av mardrömmar där allt åter spelas upp och jag gråter av smärta. Vi har barn som är speciella och har psykiskafunktionsnedsättningar och det har slitit hårt på oss. Vi har kämpat i många år för att får barnen att fungera vilket inte gått så bra. Många år har jag kännt att om jag inte gör sakerna så blir dom heller inte gjorda, med andra ord jag kämpade för barnens rätt samtidigt som jag jobbade och skötte det mesta hemma. Jag har även varit totalt utbräd för ca 5 årsen och blev svårt sjuk av det. 9 månader var jag sjukskriven helt men kämpade mig tillbaka och blev stark, dock knäcktes jag denna sommar. Det ända som är svagt hos mig är självkänslan att duga åt en man eller för den delen kvinna, men ni förstår kanske hur jag menar. Att jag är stark och orubblig när det gäller att kämpa för andras rättigheter är nåt INGEN kan slå. Jag vet vad jag kan och hur jag ska göra, så jag gör. Så hur tog barnen detta då? Tja ärligt ingen av dom tog det hårt, dom bara konstaterade att jaha oki, pappa bor där och vi här. Jag jobbar ständig natt så vårt yngsta barn bor då hos sin pappa medans vår andra barn bor hemma. H*n är så pass stor att h*n kan själv den delen iaf. Vi försöker umgås varje dag dels för att vi saknar varann men även för barnens skull. Detta är en ny början för oss alla, dock så vet vi nu att dom flesta vi hade runt oss innan detta hände  bara var falska skitstövlar. Några av våra fd vänner sprider så mycke skit omkring sig nu för att förstöra helt, men det dom inte vet är att dom förstör för sig själva. Visst många tittar ner på mig ( trots att jag inte gjort fel) och ser mig som ovärdig, men vi bor i en håla så vill dom vara idioter så fine. Jag vet vad som är viktigt för mig och min familj och jag och maken ska göra allt vi kan för att få ett vanligt (enligt oss dårå) liv tillsammans en dag. Men vi tar ett steg åt gången och jag vet att vi kan klara detta. När vi en dag åter ska bo under samma tak lämnar vi denna håla och börjar om tillsammans med nya vänner .. Jösses ja detta blev kanske lite mycke men vem bryr sig. Min blogg  så det så.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, så blir det. Jag lägger ner bloggen, varken orkar eller har tid med den. Eller rättare sagt jag har tröttnat, vem vet kanske jag skaffar/skaffat en annan. Jag hoppas ni alla som följt mig får ett bra fortsatt liv. Tack för mig    ...

God morgon där ute! Idag blir en heldag i skolan med studiegruppen. Igår var jag på info/utbildning för vikarier inom Gävle omvårdnad. En del bra och matnyttigt men även en del helt onödigt.  Har suttit och retat upp mig på en del människor fast ...

  Igår var jag och jobbade kort tur på mitt absoluta favorit ställe. Stortrivs där med både de boende och med otroligt trevliga kollegor. Önskade att jag fick mer tid där, det kanske blir så det visar sig.   Jag har haft svårt för att sitta vid...

God förmiddag. Idag är jag smått frustrerad vilket gör att mitt inlägg inte hänger ihop som det bör skulle jag tro. Men eftersom detta är min blogg så får ni ta det helt enkelt. Psykiatrin idag är i mina ögon under all kritik. Dock är det inte pers...

Dagarna går och skolan är snart inne på sista kursen före sommaren. På jobbfronten är det helt ok, lite val hit och dit med mera men det löser sig. Sen så har jag helt tappat träningen på det sätt jag ville ha så idag har jag dels pluggat men även pl...