Så då är man åter på jobbet och ska jobba 6 nätter. Vet inte riktig vad jag gjort idag men det har varit en seg dag med 4 stora huvudvärks attacker. Den förbenade medicinen jag har fått hjälper inte ett dugg, måste ta ett snack med läkaren igen för såhär kan jag inte ha det. Det som är läskigt är att smärtan har ökat, jag trodde inte man kunde få mer ont än jag redan haft, men ack så fel jag hade.  Har som vadd i hela skallen nu men det ger sig sen hoppas jag.

Fick skjuts av maken till jobbet eftersom han skulle hämta Nanna från "jobbet" i samma veva. Ska försöka rensa lite i datorn inatt samt bestämma vilken bild på Litha jag ska förstora. Ha en bra natt gott folk

När posten kom idag så var det hundsport som kom och jag började tjuta som bara den. Varför ska det göra så ont?  Igår så frågade maken vad jag gjorde , jag mockar lådorna och ska ... men nej jag ska inte gå med vovven. Gaaa det är tungt. Inget funkar som det ska nu, jag går som i ett vaccum och rätt var det är så kommer tårarna.Jag vet att min ögonsten har det bra nu men det gör ont att hon inte är här! Det är så tomt! Försökte rycka upp mig igår eftersom maken fyllde år men jag tror inte jag lyckades så bra, men jag försökte. Det känns som en del av mig dött, för Litha var mer än bara en hund (alla husdjur är som en familjemedlem men vissa kryper in i en mer) hon var jag finner inga ord ärligt talat. Hon fattas mig helt enkelt, vet inte om jag nånsin kommer bli helt hel igen, visst kommer smärtan minska men inte hålet som blev när hon gick över regbågsbron.  

Lilltrollets ticsande har inte minskat och jag förstår inte hur hon kan se nåt alls eftersom hennes ögon faromkring hela tiden, sen ticsar hon med näsan och munnen med. Nanna är sorgsen men försöker gå framåt , Susann tycker nog också att det är tomt. Maken pratar inte om Lihta mer än det som blev igår. Tänk hur olika vi sörjer. Sjävl blir jag handlingsförlamad, finner ingen anledning att gå ut mer än med soporna och till och från jobbet nu då jag ska börja min arbets vecka inatt.