Försöker  få tiden att gå men mina tankar är hos min vovve. Det gör så förbövelens ont inom mig, jag saknar henne så. Barnen tar det hyffsat bra, maken gör på sitt vis och jag på mitt. Har försökt röja lite hemma men det vill sig inte riktigt, fick golven gjorda och tvättade 3 maskiner tvätt iaf. Lilltrollet ticsar som sjutton nu och en del av hennes tics beror nog på det som hänt så det lugnar nog ner sig om nån dag. Nanna jobbar ikväll och Susann är på sitt rum. Jag gjorde ungsbakade rotsaker och lax till middag.

Våra katter letar efter Litha och förstår inte vart hon tagit vägen, Tingeling letar sin sovkompis, Cobra sin goskompis, Puma polisen ( Litha gick emellan om det blev för livat) och Herbie han vågar äntligen vara framme hela tiden nu, för Litha jagade in honom under sängen hela tiden normalt sett, men nu kan han röra sig fritt. Men jag tycker det är urjobbigt, visar inte så mycket utåt men inombords gråter jag och vill bara skrika...Kom tillbaka min ögonsten jag saknar dig så.

Fy vad tungt det är nu. Barnen är ledsna men tar det bra, maken är deppig och jag känner mig tom och oerhört sorgsen. Tog undan alla Lithas saker igår medans tårarna rann. Det känns obeskrivligt tomt och trots att hon aldrig förde väsen så är det en konstig tystnad här hemma. Vanan att alltid titta vart man sätter fötterna för att inte snubbla på henne kommer sitta kvar länge. Lika så att hon inte ligger i soffan med maken eller bredvid mig. Det känns som om mitt hjärta ska brista. Hon var en mycket speciell donna min ögonsten. Visst alla våra djur är speciella men det finns några som utmärker sig mer än dom andra.Loke hann bara bli knappt 5 månader men hade en annorlunda personlighet och var trots sin låga ålder JÄTTESTOR,Menja var en kavat och en bestämd tjej, Krux var en busig kille som aldrig ville bli vuxen  men Litha var nåt speciellt. Hon var alltid med när man vara nånstans och var med när jag var på tex tejejkväll. Hon var en klok och väldigt lugn dam som avskydde allt vad vatten heter. Regnade det så fick man släpa ut henne och vattenpölar gick hon runt. På vintern så åt hon hellre snö än drack vatten inne. Alla hundar vi mötte som var mindre än henne fick henne att pipa som en tok och det gick inte att få henne att bli tyst. Hon var vårt yngsta barn helt enkelt. Jag kommer sörja henne länge och det kommer vara svårt att gå vidare känner jag. Utan henne är jag tom trots att jag har min underbara familj, men utan henne är jag inte hel helt enkelt. När jag sörjt klart och allt runt omkring lugnat ner sig så kanske det blir en vovve men det är långt fram i tiden. Älskade Litha du fattas mig!