Ja jag är riktigt barnsligt lycklig just nu, fick med posten en inbjudan till attentions 5års jubileum här i gävle och Måns Lööv ska föreläsa. Den mannen har gjort så oerhört mycke för mina barn och för hela familjen. Han har gett mig redskap mm att lyckas något sånär. Utan Måns har jag inte orkat med det jag gjort och han har med all sannolikhet sett till att jag är kvar på denna jord. Den mannen är värd allt och lite till. Märks det att jag är glad?? Jag nästan dansar omkring..skrattar.

Treo och kaffe, det låter väl som en bra frukost? Nä knappast men så ser min morgon ut. Skallen dundrar pga täppta bihålor. Lilltrollet var vaken när jag kom in och skulle väcka henne, hon hade vaknat halv sex. Hon har ju bett om melatonin nu sen hon kom hem igen och även om hon inte somnar före 23 så somnar hon låååååångt före hon brukar. Den flickan sover inte så många timmar, tror nästan det är ärftligt*S* Själv har jag sovit ca 3 timmar men legat kvar och tittat på film tills klockan blev sex. Idag fyller min älskade man år så jag och barnen ska dit och fira honom. Han blir gammal den mannen*S* hela 43år, själv har jag låååånt till 40 ( viskar tyst 1,5 år iaf). Har idag pratat med samresor som Nanna brukar åka med till skolan, hon är ju nu sjukskriven terminen ut och behöver då ingen taxi. Så nu är det avklarat. Idag ska jag promenera en del men först ska jag få upp Nanna och setill att hon får i sig medicinerna och sen att hon följer med på en liten prommis.  Känner mig faktiskt som en lat person, vet att det inte är så , men känner så eftersom jag nu fallit och måste ta mig upp ytterligare en gång. Känslan att inte orka, för viljan finns det är orken som tryter. Förvirringen om vad och när saker ska göras är jobbig, jag har ju för det mesta allt rinnande som en bäcke men nu så tror jag att jag närmast kan kalla det grushög. Det är tvärnit och jag får sjukt nog skriva lapp på kvällen för att komma ihåg stegen jag gör med Lilltrollet liksom med Nanna, det är urdrygt.Mitt minne var uselt innan men nu är det ännu sämre, sen det där om att be om hjälp är SVÅRT!!! jag vill ju själv men kan eller jag förmår inte just nu. Jag vill inte att andra ska försaka sina liv även om det är för ett tag bara, jag vet hur dyrbar tid är. Nån frågade mig om jag blivit "sjuk" som förra gången , nej jag är inte i avgrunden men väl på golvet. Så sjuk som jag blev då tillåter jag mig inte att bli igen, så sjuk önkar jag inte ens min värsta fiende (om jag nu hade nån)att bli. Vill klargöra att jag inte på nåt sätt är depprimerad eller har ångest eller nåt sånt, jag är bara totalt utbränd.Att bara ånga på och tappa bort sig själv totalt är inget jag rekomenderar, skulle man och jag vet att många många är i och kommer träffa väggen, stanna tvärt skit i alla måsten, gör bara dom livsnödvändiga, jo jag vet tvätten växer , damråttorna har frittspelrum mm. Men inget av det där försvinner, be om hjälp ( jag försöker faktiskt) . Prata med nån som VET hur det är, för även om många säger att dom förstår så känner man att det gör dom inte alls, vet att dom försöker men man känner på vibbarna att dom tycker att det är drygt att lyssna, vem kan klandra dom? ingen, men som sagt prata med nån som vet hur det känns och vad det innebär att vara utbränd. Nej nu kan jag ju inte sitta här och babbla måste packa matlåda och så för Lilltrollet ska till skolan.Va rädd om er där ute, stanna upp tänk efter.

Japp så är det ju nu. Jag vet inte hur länge men vet att det blir ett tag framöver iaf. Mitt liv går inte ihop just nu åt nåt håll och att få till saker och ting funkar inte heller. Så steg 1 är att försöka lära mig sova vilket min kropp har svårt att fatta, dock så har jag sovit en stund på dan när jag låg på spikmattan. Men mitt mål är att kunna sova 7 timmar iaf en vacker dag. Sen det som orsakat detta är alla dessa strider om hjälp till mina barn, för som det är nu så jobbar jag både heltid (innan sjuksrivningen) natt plus att jag jobbar heltid hemma med barnen. Det var nån som sa att jag kanske borde dra ner på annat, jaha som vadå? Och vem ska isof göra det då? Nej ni som tror att ni vet men inte lever ett liv med dessa funktionsnedsättningar omkring er har faktiskt inte den blekaste om hur det är. Precis som att jag inte har den blekaste om hur det är att leva ert liv.  Och till er som nu tänker att men hallå jobba dagtid då. Nääää det går inte, 1 jag har inte råd, 2 vem ska hjälpa mina barn? 3 vem ska ta hand om min hund, 4 vem ska hjälpa MIG? med att få egentid då?(försöker ta 1 timme medans Lilltrollet är i skolan)Så natt är det ända alternativet för att få ett liv, dock så måste jag som sagt lära mig att sova vilket jag inte gjort på många år och det har blivit sämre och sämre år för år men nu är det stopp jag SKA lära mig sova mer. Nä nu kaffe och sköta min lilla farm på fb.

Idag har jag inte gjort mycke, mockat lådor,dammsugit och promenerat. Ska göra middag sen fortsätta göra inget, jag har tur att min mamma kommer och tar mina sysslor angående barnen. Jag har bommull i skallen och att få till planering är JÄVLIGT svårt kan jag tala om. Har fått lånat en sån där massagedyna till stol/fotölj som jag använt och faktiskt lyckades jag somna en stund på spikmattan på dan. Å va intressant va, nä men jag skriver iaf. Ha en bra dag alla

Ja jag hade ju lovat mig själv att ALDRIG låta väggen nocka mig igen. Jag är inte nockad men väggen står och dunkar på mig. Jag har dragit i nödbromsen och ja jag vet att jag lät det gå längre än jag borde, trodde jag skulle finna en väg runt men nej. Nu har allt stannat av jag bara är, just nu så gör jag bara det som är livsavgörande dvs, barnens mediciner,mat,omvårdnaden av barnen och djuren sen får det förfalla. Jag vet att jag borde leva som jag lär, i mångt och mycke gör jag det men än en gång trodde jag att jag klarade mer än jag gör och det kostar mer än det smakar. Jag har bomull i skallen och känner mig som en liten räka utan kraft, samvetet gnager men just nu skiter jag i det för jag får ändå inget vettigt gjort. Jag vill helst inte att andra ska behöva göra det jag borde göra, vill inte ligga till last för alla har ett liv att sköta. Jag ska inte låta väggen ta mig helt denna gång utan jag har bett om hjälp och ska banne mig hitta en väg runt den så är det bara. Kanske är jag klenare än andra människor eller så orkade jag helt enkelt förmycke på engång, eller kanske är det så att alla dessa år av strider och jagande av myndigheter mm som till slut tog all min energi. Vilket som så har jag bestämt mig för att nu tar jag 1 steg åt gången och JAG ska forma mitt liv efter min vilja och förmåga. Det kommer kosta massor med konstigheter men inom 1 år ska jag ha funnit MIN väg och ett välfungerande liv. Detta år har varit det värsta i mitt liv av händelser mm det ska jag vända på och göra resten av mitt liv till nåt underbart med min familj. Så jag hoppas att ni som läser detta kan förstå mitt kanske knasiga beteende ett tag framöver men detta är ett måste för mig. Just nu finns bara mina barn , min älskade make och djuren givetvis mina föräldrar åxå, resten får stå åt sidan tyvär finns inte energi för annat nu. Skulle jag möta nån av er när jag är ute med hunden och jag inte ser er beror det inte på att jag inte vill se utan för att jag inte hör eller ser, kommer ha musik på när jag är ute för att orka bearbeta mitt inre som nu är raserat till grus.Min första prio blir att lära mig sova, jag tänker INTE äta piller för att sova utan jag måsste få min kropp att förstå att jag har rätt att sova. Min krasch  har resulterat i att jag har ont i alla mina leder och skallen dunkar, men med vila kommer det lösa sig. Så nu vet ni, nu ska jag göra mellis till Lilltrollet och Nanna.

Muren kom som skjuten ur intet och slöt sig runt mig. Jag kan inte se över eller igenom den, fan detta får inte hända men nu tog min energi slut helt. Gråter och gråter för jag borde orka för man SKA orka när man har barn och ännu viktigare man måste orka när man har barn med funktionsnedsättningar. Men i morse brast allt jag klarade knappt att göra det absolut nödvändigaste med L'illtrollet innan jag fick iväg henne, tror jag kom ihåg att packa allt hon skulle ha med sig. Hunden fick en en väldigt kort prommis men jag såg till att hon fick göra ifrån sig det hon ska.  Sen hem, ringde till min kontakt på bup och bröt ihop totalt. Väntar på att hc ska ringa men vet inte va jag ska säga, tårarna rinner och jag skäms för att jag inte orkar mer. Sitter som ett fån med minidatorn ,kaffe och tårar. Tänka är nästintill omöjligt, det enda som snurrar i skallen är jag vill inte ligga andra till last jag måste orka jag måste. Jag hinner inte med att sova det är nog största problemet, jag räknade nyss ut att jag sovit max 56 timmar på 14 dar, e nog lite väl lite. Men jag har inte tid att sova för vem ska då göra allt det där som MÅSTE göras? Men nu sitter jag här utan motor utan energi och vet varken in eller ut. Vet att bup kommer med hjälp och att jag måste sjukskrivas men jag vill inte vill fungera som alla andra!!!!!Hunden vägrar kliva ur soffan och ligger mer eller mindre på mig och tittar, vet att hon känner att jag inte mår så bra. Nä nu ser jag inte vad jag skriver snart så jag tar mitt kaffe och masar mig ut å tar en cigg. Va rädd om varann där ute och gör inte som jag å vänta förlänge!!

Hur mycke klarar man innan man tar slut helt? Har insett att jag nu bara går på ren rutin. Kan knappt tänka eller göra annat än att bara göra det jag alltid gör. Alla dessa möten och besök gällande barnen plus alla saker jag gör hemma plus mitt jobb gör att jag alltså jessica har slutat existera nu. Jag är endast en tredubbelt arbetande robot som max sover 3 timmar per dygn. Och nu har även mina händer sagt upp sig nästan helt. Vet inte ens om jag kan sov mer än just 3 timmar. Ofta blir det kanske 1 timme sen upp och göra en del måsten sen vila 1 kanske 2 timmar igen. Hur gör ni andra som har barn med svåra funktionshinder? Har ni avlastning eller nån form av insatshjälp? Hittils trots upprepade intyg anser inte kommunen att jag eller rättare sagt mina barn har rätt till hjälp och vet ni varför? Jo för dom kan stoppa en sked i munnen, dom kan gå och dom kan klä sig. Men sen att jag måste hjälpa till med nästan allt för att det ska hända skiter dom i. Kunde jag skulle jag sluta jobba för att kunna hjälpa mina barn på bästa sätt och kunna vara en bra mamma. Som det känns nu är jag en usel mamma som inte klarar det jag borde plus ha kraft över till att vara social mm. Nä just nu är jag en robot vars batteri är påväg att ta slut. Ja nu va det mycke gnäll men jag är så slut så slut.

Det vart jobbigare än jag trodde att besöka gravarna, men nu är det gjort och jag har jobbat en stund. Tankarn snurrar trots att jag vet varför och att nu mår hon bra ängeln. Det kändes himla konstigt att morfars namn fanns på geavstenen nu, tände ljus och hade maken med sim stöd.